I am back
Det var ett
tag sedan jag skrev, jag kände att jag behövde en paus.
Medan jag
var borta från bloggen har jag haft en del misslyckanden, sjukdomar och
semester med fantastisk resa.
För att
börja från början så ska jag berätta för er att jag mådde ganska dåligt under
längre tid.
De kilon jag gick upp hade jag jätte svårt att ta ner igen. Sedan
kom det en period då jag hade svårt att till och med koppla på konnektor, för
att inte säga spola, helt omöjligt, på grunt av magsmärtor. Då blev det inget
spolande där heller och även om jag inte gick upp så mycket så mina extra kilon
var kvar, plus lite till. Jag började känna mig jätte misslyckat och hamnade i
mitt gamla destruktiva beteende.
Alltså, äta
då jag är ledsen/glad, äta onödiga saker, må dåligt över det och äta ännu mer.
Jag gjorde det som andra missbrukare gör. Dolde allt för andra och speciellt
för Martin. Hade glad ansikte utåt och låtsades för alla att allt är underbart.
Men jag skämdes och mådde sämre och sämre. Jag började hoppa över en del
spolningar och till slut blev det till och med dagar då jag spolade inget alls.
Jag tyckte att allt blev bara svårare, problem med toabesök, tuggandet, undvika
en del mat, tänka hela tiden vad jag gör och kämpa.
För även om jag har stöd
från vänner, familj, partner och såg uppskattande blickar från andra så allt blev
bara fel. Jag gillade mig själv mer när jag såg mig i spegeln med kläderna på,
men när jag stod där i bara underkläder så började jag nästan gråta. Det hjälpte
inte heller att min hudsjukdom gå i skov och just då blommade den igen.
Läkarens uttalande, att det finns inget de kan göra och att jag måste, igen, gå
på flera månaders antibiotikakur gjorde sitt också. Till slut blev det så pass
illa att jag bestämde mig att plocka bort peggy…
Men då
skulle jag och Martin åka till UK. Där kunde jag ju inte vara som här hemma.
Det gick inte att ”låtsasspola”. Vi tog alla grejor (aspire) med oss och gav
oss iväg. Först till Köpenhamn och sedan till London.
Jag ska säga
till er att resan var en upplevelse. Vi har aldrig varit där och det var kul
men ganska dyr och överreklamerad historia.
Här kommer
det några bilder från resan.
Och där
kunde vi inte spola! Inte förrän kvällen. Vi gick ut varje dag ut på
förmiddagen och kom hem på kvällarna. Första dagen var vi ”optimistiska” och
skulle spola maten. Det bildades kö med personer som bankade på dörren så fort
det gick mer en 5 min. Stressigt, jobbigt, och jag vet vad ni skulle säga: skit
i de som väntar, spola du bara, men det gick bara inte.
Det blev så
att vi spolade bara på kvällarna i en veckans tid. Självklart så gick vi upp en
del där också.
Så efter resan blev jag totalt övertygat att jag inte klarar
något och att pluppen ska bort. För hur ska jag klara mig sedan då jag uppnå
min dröm vikt? Om jag nu skulle göra det? Det är meningen att jag till slut ska
sluta spola och håla vikten och nu såg jag att det var omöjligt. ”Lika bra att
skita i allt och leva som förr med konsekvenserna att gå upp i vikt igen och
vara lika fet som alltid”.
Det är så
lätt att lägga av, att ta den enkla vägen och skita i allt. Inte för att man
mår bra av det, men det är så mycket lättare.
Men så har
jag ju Martin hemma och han är ju i samma sits som jag. Jag fick ju inte svika
honom, tänkte jag. Så jag började spola igen. Först för hans skull…
Nu är det så
att jag har lovat mig själv att göra det igen för min egen skull. Att försöka.
Jag har
många kilo att tappa (mer än jag hade för ett tag sedan) och massor att lära
mig om mig själv, om maten och hur jag ska leva på bästa sätt. Jag vet inte hur
det ska gå. Min tidigare optimism är mycket dämpat men jag är på väg igen,
känns det så.
Så nu när
jag bestämde mig och började spola igen drabbades jag av ryggskada och behövde till
och med sjukskriva mig…
Jag ska säga
till er att det är, igen, omöjligt att spola, så det känns att jag har alla
gudar emot mig, haha.
På onsdag
ska vi till Birgitta och där ska jag få bevis hur mycket har jag gått upp.
Känns tungt. Men samtidigt ska jag sätta den 29/07 som datum på ett ny början
med en ny startvikt.
Jag får
kämpa mot mina egna demoner som gömmer sig i mörka gränder i min hjärna. Jag
tänkte bara att en ”offentlig” erkännande skulle kanske hjälpa mig. Vill inte
förklara, skämmas och gömma mig igen.
Så jag
återkommer till er på torsdag med en liten ”rapport” för min och Martins vikt.
För att
skriva lite kort om Martin, så mår han jättebra. Hans socker håller sig på
ovanligt bra nivåer. Han fick (äntligen) fast kontakt med diabetessköterska.
Hon var till och med bekymrad att hans socker ligger så bra, haha. Inte normalt
för en diabetiker med typ 1.
Han har fått
en sk recept på motion. Vi ska börja motionsimma så fort simhallen öppnas.
Så för återseende
mina vänner, ha ni så bra.